Oj, vad det var längesedan. I Borga blev det inget skrivet, för det var full fart med fiske, skidåkning och fotografering. Sedan vi kom hem har det varit hosta, snuva och litetförkylningskänsla en dag och vikariat på skolan en dag. Men nu skriver jag.

Under mittvikariat idag upplevde jag en alldeles otrevlig känsla av ilsken maktlöshet. Jag skulle ge instruktioner om ett arbete och ett arbetsrum till en elev. En (betyder fr.o.m nu eleven) skulle sitta och arbeta själv och svara på frågor. Elevens lärare hade talat om allt i förväg. När arbetet var klart skulle En  få vara ledig. Följande samtal utspann sig:
Jag: Jag har låst upp dörren till detta arbetsrummet och här är de frågor du skall jobba med. Om du vill ha hjälp finns jag i rummet mitt emot.
E-n: Jag tänker inte sitta där.
Jag: Men din lärare sa att du fick detta rummet alldeles själv. Du skall sitta här.
E-n: Jag orkar för faan inte sitta här. Jag går ut dit bort i korridoren.
E-n tog pappershögen, gick förbi mig bort mot sina kompisar. Jag vet inte vart han tog vägen. Jag vågade inte säga vad jag tyckte om E-ns sätt och attityd. Jag brukar inte vara orolig för att säga vad jag tycker och brukar inte ha svårt att tala med ungdomar - men...
Idag bubblade ilska och maktlöshet inom mig när jag gick tillbaka till de fina elever jag vikarierade för. Föräldrar skulle veta hur deras barn uppför sig! Kanske en del gör det, men inte bryr sig. 
Vart tog respekten för vuxna vägen? Hur har föräldern uppfostrat? 
När det var femton minuter kvar på lektionen öppnades min dörr och E-n kom in och slängde! pappren på bordet.
E-n: Jag är klar. Nu går jag.
Jag: Men du, pappren skulle du lämna till din svenskalärare.
E-n: Det får väl för fan du göra. 
Så avtågade E-n och slängde igen dörren.
Jag lämnade pappren i svensklärarens fack. Besviken på mig själv, som en passupp för att jag inte vågade annat, kanske medveten om att jag genom att "ge mig" och falla undan gör livet ännu svårare för E-n senare i livet.

Efter denna jobbiga dagen känns det skönt att tänka tillbaka på helgen.
Vi hade det jättemysigt i Borga tillsammans med våra vänner. Det kan ni se på bilderna som följer.
Förutom det har jag fått kontakt med några av mina ALLRA FÖRSTA elever från Tibro genom Facebook. Sååå kul att se hur de ser ut nu. Sist jag såg dem var de 11 år och det var 1972. Oj vad gamla de har blivit! Kan det vara sant att de är 47 år???? Säg att jag har räknat fel någon... Jag var 28 då.
Kanske kunde vi träffas i sommar några stycken.

Nu skall jag dricka te med honung i för hostan.





Vi hörs snart igen. I morgon skall jag tvätta, stryka och packa för Stockholm, Göteborg och Östersund...
God natt.