Det har varit dagar med mycket innehåll!

Först all packning inför Gunnars, Mgnus och Johans Canadresa, så avfärden till Ramsele för att hämta Johan, skicka iväg resenärerna och installeras som barnvakt eftersom Malin skulle på skoljubileum i dagarnaa två.
Mormor Sigrid, morfar Henry och jag var trebarnsföräldrar och allt gick bra. Men visst känns det att man inte är 35 längre, att höften hindrar och att hörapparaterna tar in för mycket ljud... Men samvaron med de tre underbara barnen ger mycket och kompenserar tröttheten. Goa Hildearmar runt halsen, en blöt Hannapuss och -Jag älskar dig farmor, från Hjalmar är lön nog.

Jag kom hem till Bellvik och såg upp mot skogen och lägdkanten där Arko, vår jämthund sedan sju år tillbaka finns nu.

Så var det Arkos död när ingen av oss var hemma. Det kändes  så tufft. Tack och lov att Kari och Hans fanns för Arko och för oss. Och tack och lov att du finns Jan-Peter! Hur mycket tack som helst till er tre! Det är ovärderligt att ha vänner som ni. Ni hjälper oss praktiskt och vi känner att ni engagerar er för att ni bryr er om oss. Jag hoppas att vi kan finnas till för er på samma sätt någon gång. Vi tycker så mycket om er.

Medan tårarna rinner tänker jag på femåringen Hjalmars kloka ord medan han klappade mig på kinden och såg så allvarlig ut:

-Farmor, tror inte du att Arko är i hundhimlen nu? Där tror jag att han jagar älg hela tiden.