En liten stund kan jag sitta på min hopsydda höft och skriva. För precis en vecka sedan var jag nyopererad och började en av fyra JOBBIGA nätter på avdelningen i Lycksele. Operationen hade gått bra och jag var - och är - alldeles otroligt imponerad av personalen som tog hand om mig. Nakossköterskan, en världens trevlig, rolig och varm man i 40-årsåldern hade arbetat där i 22 år. Han trollade bort all min nervositet med sitt sätt. Han var den som lade grunden till min positiva upplevelse av operationen. Tack, tack, tack! Jag  förstår att narkospersonalen får väldigt litet erkännande för sitt arbete. Deras arbete görs ju medan jag är omedveten om dem och jag hinner inte få en relation till dem. Kirurgen som jag träffade 3 minuter sammanlagt - hoppas jag gjorde ett bra jobb!

Personalen på kirurgen 2 var jätterara och hjälpte mig igenom svåra nätter - på rygg! Så hjälpsamma och tålmodiga. Jag tror inte att någon förstår vad ett leende, en klapp på kinden, ett vänligt ord, litet massage i vekryggen, hjälp med sängen till TVn vid Här är ditt liv betyder. Sjukgymnasten som visade på träningsprogram för den närmaste tiden. Proffsigt!

Nu skall jag bli bra här hemma under hösten så att jag kan åka mycket skidor i vinter. Jag längtar ut, men kan inte så mycket ännu. Korta promenader på 50 - 100 meter...

Nu går jag och lägger mig inne TVrummet (är inte bra på att gå i våra branta trappor...) för ännu en natt på halvrygg. Men det känns ändå bättre idag. God natt!