Glömde få med farvälet till Chitwan och hemresan. Här kommer det.
God natt igen.

Precis en månad kvar till Julafton. Vad tiden har rusat! Det är mycket kvar som skall göras. Imorgon måste vi in till Dorotea en sväng, sedan blir det julgranshuggning, skorpbakning och fortsättning på tapetseringen. Jag blir avundsjuk på alla som gör adventsfint och hänger upp stjärnor och plockar fram adventstakar. Hos oss ser det ut som hejsan. TV-rummets ALLA saker är fördelade på köket, hallen och det andra rummet. Vi skall alltså tapetsera. Efter det blir det ännu värre!!! Det andra rummet skall också tapetseras och sedan SKALL GUNNAR SLIPA OCH LACKA BÅDA GOLVEN. (Han har pratat om detta i ett år! Det är inte jag.) Då kommer vi att ha allt i köket och hallen. Lördag till torsdag kommer vi att få leva på mackor för vi kommer inte åt spisen...

Så fortsätter vi i Nepal.
Sista morgonen i Chitwan gick vi en lång sväng nerefter floden, men noshörningarna gäckade oss även då. Efter frukost skeppades vi över floden och färden till Kathmandu var igång. Inte kul såklart!



Så hade vi nu bara två dagar kvar. Dag ett skulle vi först träffa Birendra och Biva och prata om Parents Day, sedan skulle vi äta lunch hos Pasangs familj och göra ett besök på Boudanath, den stora stupan som ligger inte långt från där de bor och efter det bjuda våra killar på middag.
Det blev ett besök på skolan - med barn - innan lunch. Det var bara så mysigt. Vi träffade våra fadderbarn och fotograferades tillsammans med dem och så pratade vi med andra barn och gjorde besök i deras klasser.
Lunchen - Dal Bath såklart var den bästa vi hittills ätit och det var så roligt att träffa mamman och systrarna igen.

Vi promenerade bort till Boudanath. Jag bara älskar det stället. Trots alla människor som går runt sin helgedom (en gång, tre eller sju gånger) vilar där ett lugn, som inte går att förklara. Vi gick runt och tittade, strosade och till slut köpte jag min present till mig själv: en äkta handmålad mandala (tanka säger de tibetanska budditerna) som skall ramas in i guldram och hamna på väggen här i Bellvik.



Sista dagen då vi var hedersgäster på skolans högtidsdag Parent´s Day berättar jag om nästa gång.
Nu är klockan strax halv tolv och jag är trött.
God natt!

Nu skall vi förflytta oss till Chitwan, det stora naturreservat, som ligger på gränsen till Indien rakt söder om de berg vi vandrat i. Jag hoppar över bilfärden eftersom det skulle bli en upprepning av allt hemskt vi upplevt tidigare. Det var bara att gilla läget och hoppas att allt skulle gå bra.
Pasang hade aldrig varit på Island Jungle Resort tidigare, så han visste inte vägen, men det sa vår bilförare att han gjorde. Ja, efter en timmes onödigt letande hamnade vi i mörkaste svarta natten på det hotell mitt inne i stora staden Barakour, som var huvudhotell för vårt mål. En fantastisk personalkille förbarmde sig och åkte med oss EN TIMMA rakt ut i mörkret och vildmarken. En båt tog oss tyst över floden till campen när klockan var tolv. Djungelns alla ljud rörde sig runt vår lilla stuga och fotogenlanporna sände en doft emot oss. Efter klockan nio fanns ingen el. Vi kröp tacksamt isäng.

På morgonen gick reveljen redan klockan fem. Vi skulle rida elefant ut i djungeln för att försöka få se något av de stora djuren: tiger, noshörning eller kragbjörn. Det var fantastiskt spännande att gunga fram på det enorma djuret och genom dimman spana efter rörelser i skogen och gläntorna. Tyvärr blev vi utan skymten av de tre stora under alla våra dagar i Chitwan. Men vi upplevde känslan av djungel, tystnaden, de speciella ljuden och dofterna. Vi såg spår av dem och visste att de inte var långt borta.



Vi såg några hjortar och apor i det vilda. På eftermiddagen gick vi två timar genom djungeln uppför floden och blev hämtade med en båt (som stakades fram i tystnad) som tog oss tillbaka till campen. Vid båtlänningen fann vi dagsfärska spår av både tiger och noshörning! Under färden upptäckte vi en krokodil, som solade sig på stranden. Lollo kan berätta om sina möten med djur i djungeln: en tusenfoting och en igel, som bet henne på vaden under byxan. Det resulterade i ett tjut värdigt ett tigermöte och Pasang fick rycka in och rädda livet på henne...



Den sista morgonen gick vi också ett par timmar, men inte heller då såg vi djur. Litet tråkigt, men naturen är ju sådan. Ibland ser man och ibland inte. Resten av dagen ägnade vi åt att vara rädda i en bil igen och vi var så glada att se Kathmandu närma sig. Hotellrummen väntade på oss och det var mysigt att återvända. Vi visste att det bara var två dagar kvar och de skulle innehålla besök hos Pasangs familj, en vandring till en av världens största stupor och så skolans stora dag, Parents Day. Dessutom skulle vi handla presenter med hem och hinna träffa Kadji Pasangs kusin, som var med oss till Everest Basecamp för 6 år sedan.

Nu är det tyst i huset. Pernilla har kommit hem och alla sover. Det skall jag också göra nu.
(Ringer dig imorgon Kari om Eagles. Det var för ruschigt idag...)
God natt.

Det blev ingenting igår kväll. Jag var ute och gick i mörkret istället. För att inte halka på isen gick jag i gräset med en dm snö på. Det var inte så kul att gå i mörkret så det blev stavgång runt på gården: runt huset - upp förbi Hällastugan - runt veboa - runt andra hundburen - ner till fammas hus och tillbaka igen. Ett varv tog ca 4 - 5 minuter, så det blev 13 varv... Litet tråkigt men jag var i alla fall svettig efter 50 minuter.
Idag är jag barnvakt till två hostande pojkar i Dorotea. Mama jobbar i Lycksele och pappa är på kurs i två dagar. Vi har just bakat muffins att ha till eftermiddagsfikat och killarna leker en liten stund med sin bilbana nere i gillestugan. MIN tur med datorn!

När de snarkar ikväll skall jag fortsätta resan med er, men just nu skall ni få se mig och min Hotingsreskamrat i diverse situationer.



och så jag...



Ses senare. Jag skall presentera Ulf och Kerstin i bilder också.
Ha det bra så länge!

Blötsnöar hela dagen. Det har varit en" heladagenhalampornatändadag". Nu är skidstafetterna åkta och jag skall ta på mig och traska runt lägden (ängarna - för er som inte är norrlänningar....). Min gåtimme skall jag ha även om vädret är skrutt!

Jag missade två bildcollage som ni får se nu. Det ena är när vi åkte jeep från Tatopani och axeln gick sönder. Det andra är från den sista timmens vandring in till staden Beni.



Ingen ordning. Detta är i Tatopan, de varma källornas by. Titta bara...



Jag tar resten ikväll.

Ikväll har vi varit hos Magnus och Pernilla och ätit middag. Solveig och Göran var kvar och vi frossade i underbar fisksoppa, köttgryta, ostbricka och som pricken över i äkta småländsk ostkaka med drottningsylt och vispgrädde. Nu blir det nästan svältkost resten av veckan...

Vi sov gott i Jomsom och efter en god frukost satte vi oss i jeepen för att bli körda till Ghasa varifrån vi skulle vandra till Tatopani, nästa övernattning. Det blev en omtumlande, skräckfylld, skumpande färd. Vägen är en avsats urgröpt ur en brant brgsida. Ofta korsade vi landslideområden, där grus och sand givit sig av ner i avgrunden. Hjulspåren var ojämna, gropiga och feldoserade på de flesta ställen. Hastigheten var INTE stor och ändå var vi rädda! Möten var en upplevelse för sig. Båda bilarna tutade tills de var alldeles framför varandra. Hade vi stupet till vänster om oss stannade vår bil ca 10 cm från vägkanten (läs döden!!!!!!) och hade vi innerspår klättrade vi nästan uppför branten en meter.
Ja ni förstår ju att vi kom fram - men det var INTE en trevlig förmiddag. Axeln på bilen gick av och en buss hämtade oss för den sista halvtimmen. Det var nära att vi strejkade.

I Ghasa åt vi frukost och började vår vandring. Pasang var med oss och Dawa fick i uppgift att finna plats i en buss för sig och för vår packning. 
-Då går vi, sa Pasang och det gjorde vi - i fem timmar! Det hanna alltså bli mörkt innan vi såg ljusen från Tatopani. Tack och lov hade vi pannlampor i ryggsäckarna att ta upp. På vägen hade vi kommit alltnärmare den halvtropiska växtligheten: limefrukter, citroner, bananer och massor med vackra blommor. Vi hade skymtat Annapurna 1 genom molnen och tittat på hängbroar av rang, som jag korsade vid mitt besök 12 år tidigare.
När vi kom fram var jag trött. Erkännes. Min mage var inte riktigt OK och det var sköööööönt med vila.

Det skall jag göra nu också. God natt och sov gott.



  

Jag sitter ensam inne och tänker fortsätta min reseberättelse en stund. Gunnar har bosatt sig i snickarboa. Han jobbar med en dörr till Hällastugan och en del annat också tror jag. Nyss kom jag in från min dagliga gå-timme, han ätit en bit köttfärspaj och en apelsin.
Nu förflyttar vi oss till bergen i Nepal,

När vi kommit till Muktinath och fått våra rum, tog vi en promenad upp till klostret för att komma högre upp över havet innan vi återvände till hotellet och middag. det är viktigt att kroppen får känna på högre höjd och vänja sig vid det lägre trycket innan nattvilan. Alla mådde bra.
Jag hade tänkt igenom morgondagen. Eftersom jag inte var alldeles säker på att jag skulle orka (dålig träning och höftledens framtid...) både upp till 4200 meter och sedan hela vägen tillbaka till kagbeni, hade jag beslutat att inte vara en bromskloss för de andra. Jag skulle ha en ensam dag och sakta leta mig neröver - man kunde ju inte gå fel och det fanns folk överallt - medan de andra gick upp. Det var ett ruskigt svårt beslut, men det sa jag inte.

Det var rent otrevligt att se dem gå iväg. Det hjälpte inte att Ulf tyckte att jag tog ett klokt bestut... det är emot min natur att ge upp! Trots en tårskvätt sedan de försvunnit ur sikte blev det en bra dag. Jag följde i deras fotspår i min takt i ungefär en timma, så att jag kunde se upp i dalen som leder till La Torongpasset. Efter det sa jag adjö till hotellet och med lätt packad ryggsäck gick jag neröver.







Min färd utför bergen ner mot Kali Gandaki River Valley var ganska ensam. Konstigt nog var det inte alls lika mycket vandrare i farten som dagen innan när vi gick upp. Litet otrevligt kändes det när jag alldeles allena gick efter en väg med stup på 3-400 meter vid sidan. Hade några kommit på motorcyklar eller i bil och velat knuffa ner mig efter att ha tagit min ryggsäck, hade det varit fritt fram. Men allt gick bra.
Det var en upplevelse att gå upp i Jarkoth och känna den gamla atmosfären runt det 550 år gamla klostret. Samtidigt märktes att nutiden trängde sig in. Bredvid en urgammal boning stod en motorcykel. Tala om kontraster!



Den lilla flickan på bilden fanns på den lodge där jag efter en tredjedel av vägen, bestämde mig för att äta lunch och dricka lemontea. Hon var nyfiken på vad jag gjorde och när jag plockade upp en tröja ur ryggsäcken fick hon se det lilla rosa plasthjärtat på en rosa gummisnodd, som mitt yngsta barnbarn Hanna gjorde till mig innan jag for. Flickans ögon blev stora och beundrande. Jag kunde inte låta bli - jag gav henne hjärtat och fick som belöning ett stort leende. Jag skall be Hanna göra mig ett nytt.

Jag fortsatte neråt. det är värre att gå utför än uppför i vandrarkängorna! Den färden resulterade i att jag nu har två mörkblå stortånaglar... Men ner kom jag till slut och bara en halvtimme efter kom Pasang först till mötesplatsen vi bestämt. Han hade fixat med en bil för oss och vår packning så att vi skulle kunna komma till Jomsom och nattvila. Jag drack en kopp te och det dröjde inte länge förrän Ulf, Kerstin, Lollo och Dawa droppade in. De var trötta men glada. 4200 meter hade nåtts! Kunde bara gratulera dem!



Imorgon fortsätter jag att berätta om bilfärden ner till Gahsa och vandringen - delvis i mörker - till Tatopani, bil och vandring till Beni och sedan vansinnesfärden till djungeln på gränsen till Indien.

I går hade vi fullt middagsbord. Först var Kari och Hans på väg till Borga och jag hade räknat ut att vi skulle hinna äta en bit och prata om Nepal innan Magnus med familj och Pernillas mamma Sollan med man Göran skulle komma på middag. Alltså: Kari och Hans var en timma senare och Magnus med gäng en timma tidigare än tänkt. DET BLEV JÄTTETREVLIGT! Alla fick plats runt vårt köksbord och vi åt chevre med honung och frusna lingon, plankstek av älgfilé och apelsinmousse till kaffet. 
Idag har vi varit en sväng till Vilhelmina och delat ut Nepalgrejor och ätit god hemlagad pizza. Så har vi blivit presenterade för Ninja . världens sötaste 2 månader gamla valp. Petter med familj är lyckliga ägare. Lugn och mysig, som håller familjen igång. Är riktigt avundsjuk.

Nu skall jag lägga mig. Imorgon blir det en promenad till Fantastiska Fiket. Gunnar skall jaga på bonnskogen.
God natt och sov gott.

 

Jag ber om ursäkt för alla stav- och skrivfel det blev igår. Inget att skylla på. Det är irriterande...

Efter lunch och ett par timmars avkoppling i Jomsom hade Pasang fixat fram en jeep med förare som skulle ta oss till Kagbeni. Vi körde dels på den nybrutna "vägen" en bit upp från själva flodfåran och dels nere på flodbädden. Vägen var inte bred, inte slät, inte tänkt för möten, inte försedd med räcken mot de 50 till 100 meter brant stupande flodkanterna. Ibland var det lugnare för hjärtat att titta uppåt. De få kilometrarna tog en och en halv skumpande timme! Vinden tog i och sand och jord virvlade i stora moln längs dalgången. Fallvindarna från de kalla, snötäckta bergen visade verkligen sin styrka.
I Kagbeni hade vi rum på New Asia Hotel. Det är fantastiskt att se hur Pasang på alla ställen vi sov hade ordnat så att vi fick rum med egen toalett. Han har ju varit i Sverige och sett hur vi har det. Men värme kunde han inte fixa. Det blev underställ, sovsäck och täcke på det! men först gjorde vi en tur bland de gamla byggnaderna i byn. Tänk att man kunde och kan ännu, bo så. Det kändes bitvis som om man gick omkring på medeltiden.



Dagen efter den kalla natten vaknade vi till en strålande dag. Efter frukost gav vi oss iväg uppåt mot Muktinath, byn på 3200 meters höjd, där ett mycket betydelsefullt tempel ligger. Byn är sista anhalten innan den branta stigningen mot La Torongpasset (5000 meter ca) på trekkingleden runt Annapurnamassivet. Kanske skulle vi kunna gå litet upp mot passet nästa dag.
Vandringen var inte särskilt ansträngande. För att klara av höjderna utan att få höjdsjuka, måste man gå långsamt. Efter ett par timmar nådde vi den första byn, där vi fick möjlighet att dricka lemontea. Hjälp så gott det var! Vi njöt verkligen i solen. En liten bit till och det var dags för lunch i byn Jagarkot.

Efter fem timmars vandring var vi framme i Muktinath. det kändes magiskt.

Alla vänner där ute. Nu tänker jag lägga mig och sova. Hade tänkt att visa er några bilder till, men det får bli i morgon. Är trött.  God natt.







 

Vi flög alltså till Pokhara, bara 20 mil från Kathmandu. Det 35 minuter och skulle ha tagit 7 timmar med bil! Vägarna är helt otroligt dåliga och dessutom sanslöst krokiga och FULLA av trafik. Ulf sa att i Nepal finns bara en trafikregel: Här försöker man köra på vänster sida i mesta möjliga mån.
Pokhara är en "trekkingstad", dvs är en stor del av affärerna inriktade på turister och trekkare (vandrare och klättrare). Vi hade det lyxigaste hotell med swimmingpool och vaker trädgård. Det blev en kväll på restaurang med Tandorikyckling på faten och sypermysigt tillsammans med Pasang och Dawa.

Tidigt var vi på flygplatsen för att komma med ett plan till den lilla bergsorten Jomsom. Emellertid fick vi vänta länge. Vädret där uppe var inte bra och det var på håret att vi över huvud taget kom iväg. Efter klockan 10 kan man inte starta eftersom vindarna uppe i bergen är för starka för landning och starter. 9.50 bar det av. Det var bara vi i planet som var det sista för dagen. Flygningen var URLÄCKER!!! Runt om oss dök topparna upp. Två av dem över 8000 meter, Annapurna 1 och Dalaguiri. Snön lyste. Mäktiga syner.
Landningen var spektakulär med en skarp 360 graders sväng nere i dalgången för att komma norrifrån på landningsbanan. Alla mådde inte OK i magen, men jag bara njöt. Så var vi framma. Luften var kall och klar. Andningen kändes lätt och framtiden i bergen rullade ut sig framför oss. Unerbart härligt!



Ni skall också få följa med en kort tur till Asphodel Public School i Kathmandu. Det är den vänskola som Projekt Nepal på universitetet i Luleå arbetar för att hjälpa. Googla gärna på Projekt Nepal och läs mera!
På skolan går ca 450 elever mellan 3 och 16 år. Grundaren Birendra Sherstra och hans fru, rektorn Biva arbetar hårt för att kunna hjälpa barn i små förhållanden att få utbildning. Ca 45 barn, som inte har föräldrar, bor och äter på skolan under förhållanden som är mycket enkla men kärleksfulla. Undervisningssituationen är milslångt ifrån den vi har i Sverige - och ändå lär de sig MASSOR! Klassrum utan glasrutor i fönstren (det blir ibland runt nollan på vintern...) enklaste bänkar att arbeta vid, 25 - 38 elever per grupp, fruktansvärt litet bibliotek, 13 lärare.
I biblioteket fann jag Elsa Beskovs Tant Brun, Tant Grön, Tant Gredilin på engelska och en av de manliga lärarna hade Astrid Lindgren som favoritförfattare och hade läst alla hennes böcker!

Jag fick ett nytt fadderbarn, eftersom mitt förra har slutat. Hon är fem år och så blyg och allvarlig. Om du skulle vilja vara med och hjälpa ett barn att få utbildning och slippa tigga eller arbeta på gatan, kan du kontakta Projekt Nepal i Luleå. En hundralapp i månaden är ju ingenting för oss, eller...



Denna dagen har gått, Vi har haft en undrbar höstdag och gick upp till Strandberget för att hämta några verktyg Gunnar hade liggande där. Vi såg massor med älgspår och plockade ett par liter trattisar i min mössa... Synd att inte jaktstugan blivit färdig. Det hade varit mysigt att kunnat ligga över där. Kanske till sommaren att Magnus får litet mera tid.
Elsa och Göte drack elvakaffe hos oss. Kul att få bjuda dem någon gång som omväxling.
Nu skall jag läsa ett par minuter innan jag blundar. God natt.

Det har varit en lugn dag. Min vandring på vägen blev en timma och tjugo minuter eftersom luften var höstkall och skön att andas. Kaffe på Fantastiska Fiket och en del småjobb hemma. Sedan har jag suttit vid datorn och pulat med bilder. Jag kommer inte att bli färdig förrän till jul...

Kumari - The Living Godess lovade jag litet mera omkring. Det finns omkring dussinet Kumaris i Kathmandu Valley, men den viktigaste är den i Kathmandu. Hon lever i det hus ni ser på bilden från hon är tre, fyra år och fram till puberteten börjar. Flickan symboliserar den hinduiska guden Taleju, men hon väljs av det buddistiska samhället. Detta gemensamma troende är unikt för just Nepals buddister och hinduer. Kumari är så viktig att till och med kungen/ministrarna knäböjer hos henne varje år och hon påverkar deras sätt att styra landet.
Kumari utses genom omfattande procedurer och att märkliga kriterier (32 stycken, både utseende och uppförande) skall uppfyllas: Hon skall vara absolut felfri och komma från den släkt som Budda (Prince Sidharta) kom ifrån. Hon får träffa sina föräldrar en gång per vecka och sköts av särskilda sköterskor. Hela sin tid som Kumari befinner hon sig i huset förutom en gång per år då hon bärs runt det centrala Kathmandu.
När hon når puberteten får hon inte längre inneha sin roll som Living Godess. Då hamnar hon i en svår situation eftersom hon är svår att få bortgift och dessutom inte anpassad till livet utanför huset.

Det blir mera om Pokhara och flygresan till Jomsom i morgon. Trött.
God natt.

  

Hej igen. Nu är jag tillbaka efter ett par fantastiska veckor i Nepal. Det känns konstigt och vemodigt. Jag är mycket tacksam att jag ännu en gång, den fjärde, fått uppleva människorna där och deras ödmjuka inställning till livet. Det är alldeles ofattbart att de kan vara så glada och vänliga mitt i sin fattigdom. Sherpa Bim sa för tolv år sedan vid mitt första besök - Ni har rikedomen, men vi har leendet. Det stämmer verkligen!

Vi kom fram efter en ganska behaglig och händelselös resa och blev mottagna av Pasang Sherpa, vår vän och researrangör. På flygplatsen fanns också rektorn för vår vänskola, Biva Shestra. Genast blev vi bjudna på en fest på kvällen eftersom hela Kathmandu befann sig i festivalfirande. Vi dansade, sjöng och blev bjudna på nationalrätten Dal Bath : ris, kokta grönsaker, olika såser, dal=linssås att hälla över riset och kanske om man har råd litet kött av kyckling eller annat.
Dagen därpå besökte vi Aptemplet och visades runt i det gamla Kathmandu på Durbar Square. Så fruktansvärt mycket folk var i farten i 2 miljonerstaden. Men en härlig känsla av uppsluppen festivalglädje strömmade mot oss.

I morgon blir det litet om Den levande gudinnan Kumari och om färden till Pokhara och vidare upp i bergen.
Välkomna då.

Nu skall jag koja eftersom kroppen inte riktigt är i kapp med tiden ännu. God natt.