Juni 2013. Underbart att finnas till!
På femårskalas i Ås. Det är bara så härligt att virvla omkring en junidag bland kvittrande, skrattande, jublande femåringar! En rolig och perfekt organisation av lekar (storebror och storekusin var ledare), tårtätande, hamburgerservering och presentöppning gjorde att de två timmarna i junigrönskan bara tokförsvann. En fin eftersmak fanns kvar hos alla efter skattsökningen.
Hanna är vårt yngsta barnbarn och har naturligtvis också hon en stor plats i vårt hjärta.
Hjalmar följde med mig upp till Bellvik efter kalaset och de tre pojkkusinerna fick några härliga dagar tillsammans. Farfar fixade grillelden på hälla och vi åt en riktigt exklusiv korvmeny där i vårsolen innan vi gav oss iväg på storfiskande i Bellvikssjön.
Det var en rackarns stor gädda på kroken. Säkert fem, sex kilo. Den gjorde ett hopp ovanför vattnet just i detta ögonblick och smeeet... Tragiskt! Men det blev ju mera napp senare.
Nästa gång skall jag ta Er med på en tur runt Stekenjokk. Två dagar av upplevelser och härliga skratt. God natt nu och sov gott!
Mera sommaraktiviteter i höstrusket. 8 oktober.
Maj var en fantastisk månad. Är det förresten varje år.
Maj 2013 blev en riktig höjdarmånad för mig. Mitt hjärta hade ett helt år krånglat ibland med ordentliga rusningar och gjort att jag forslats iväg till Lycksele lasarett med ilfart både i ambulans och med helikopter, inte bara en gång utan 5 - 6. Det hade varit ett helt år med rädslan som följeslagare. Mitt vanliga aktiva liv hade gått på sparlåga i allra högsta grad och den tid jag vågat vara ensam med barnbarn, skidor och mig själv blev tryggheten telefonen i fickan.
I maj fixade de fantastiskt duktiga läkarna och övriga personalen i Umeå på Kardiologen det! De fann en extrabana som de elektriska impulserna använt sig av när dessa triggade igång mitt hjärta till 220 slag i minuten. De fann banan och "brände" av den. Jag åkte hem dagen efter och har inte känt vare sig rusningar eller rädsla sedan dess. Jag är så tacksam.
Tillbaka igen med bilder från sommaren. Söndag 6 oktober 2013.
Nu är jag på hemväg från en alldeles egen semestertripp till min barndoms bygder. Jag har varit ensam nere i Göteborg och upptäckt att jag alls inte vill bo där. Det är trevligt att komma på besök vid olika tider på året, men jag skulle aldrig kunna göra det till mitt hemställe igen. Det finns, som en av mina söner sa, "inte så mycket att göra".
Jag förstår att Du inte tror att jag är riktigt funtad som kan uttrycka mig så. Mina vänner och jag har varit på museum, gått i affärer, vandrat runt på Marstrand, handlat på IKEA, fikat i Alingsås, besökt mina gamla skolor... Trevligt, kul, vacker - men sedan då? När det är gjort, vad skall jag göra då?
Det vimlar av folk, ingen känner någon. Trångt att ta sig fram och dyrt att åka buss och spårvagn. ALLT kostar pengar. (Surkäring låter jag som nu.) Men det är sant att det inte är mycket jag kan göra utan att ta fram plånboken. Jag körde över Stockholm på hemväg och där är det ännu värre. Ännu mera folk och ännu mera pengar måste fram. Så vill inte jag bo, bara så Du vet.
Jag kommer att berätta litet om min sommar efter Irland och visa bilder som vanligt. Skall försöka skriva åtminstone varje vecka. Håll till godo med den första biten. Den är från vårens intåg i Borgafjäll. Regn, snö, sol, halv storm, goda vänner och ett löfte om att maj kommer att bli som vanligt. Vårens port mot sommaren.
Resten av maj kommer om ett tag. Njut av hösten nu.
