fortsättning på måndagen...

Nu skall vi förflytta oss till Chitwan, det stora naturreservat, som ligger på gränsen till Indien rakt söder om de berg vi vandrat i. Jag hoppar över bilfärden eftersom det skulle bli en upprepning av allt hemskt vi upplevt tidigare. Det var bara att gilla läget och hoppas att allt skulle gå bra.
Pasang hade aldrig varit på Island Jungle Resort tidigare, så han visste inte vägen, men det sa vår bilförare att han gjorde. Ja, efter en timmes onödigt letande hamnade vi i mörkaste svarta natten på det hotell mitt inne i stora staden Barakour, som var huvudhotell för vårt mål. En fantastisk personalkille förbarmde sig och åkte med oss EN TIMMA rakt ut i mörkret och vildmarken. En båt tog oss tyst över floden till campen när klockan var tolv. Djungelns alla ljud rörde sig runt vår lilla stuga och fotogenlanporna sände en doft emot oss. Efter klockan nio fanns ingen el. Vi kröp tacksamt isäng.

På morgonen gick reveljen redan klockan fem. Vi skulle rida elefant ut i djungeln för att försöka få se något av de stora djuren: tiger, noshörning eller kragbjörn. Det var fantastiskt spännande att gunga fram på det enorma djuret och genom dimman spana efter rörelser i skogen och gläntorna. Tyvärr blev vi utan skymten av de tre stora under alla våra dagar i Chitwan. Men vi upplevde känslan av djungel, tystnaden, de speciella ljuden och dofterna. Vi såg spår av dem och visste att de inte var långt borta.



Vi såg några hjortar och apor i det vilda. På eftermiddagen gick vi två timar genom djungeln uppför floden och blev hämtade med en båt (som stakades fram i tystnad) som tog oss tillbaka till campen. Vid båtlänningen fann vi dagsfärska spår av både tiger och noshörning! Under färden upptäckte vi en krokodil, som solade sig på stranden. Lollo kan berätta om sina möten med djur i djungeln: en tusenfoting och en igel, som bet henne på vaden under byxan. Det resulterade i ett tjut värdigt ett tigermöte och Pasang fick rycka in och rädda livet på henne...



Den sista morgonen gick vi också ett par timmar, men inte heller då såg vi djur. Litet tråkigt, men naturen är ju sådan. Ibland ser man och ibland inte. Resten av dagen ägnade vi åt att vara rädda i en bil igen och vi var så glada att se Kathmandu närma sig. Hotellrummen väntade på oss och det var mysigt att återvända. Vi visste att det bara var två dagar kvar och de skulle innehålla besök hos Pasangs familj, en vandring till en av världens största stupor och så skolans stora dag, Parents Day. Dessutom skulle vi handla presenter med hem och hinna träffa Kadji Pasangs kusin, som var med oss till Everest Basecamp för 6 år sedan.

Nu är det tyst i huset. Pernilla har kommit hem och alla sover. Det skall jag också göra nu.
(Ringer dig imorgon Kari om Eagles. Det var för ruschigt idag...)
God natt.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

RSS 2.0