Bilderna får tala för sig själva idag. Var så goda.

 

Det har varit en vanlig dag som fyllts med allt möjligt. Sov som vanligt länge eftersom Gunnar var på rymmen idag också. Jag undrar om han tänker beta av alla hushåll på förmiddagarna med påhälsning, kaffedrickning och "skvaller". När det rör sig om deras skvaller handlar det nog mest om jakt, skogen och gammeltin...

 

Vikit tvätt, kört en ny och hängt, förberett middagen med två älgstekar på låg värme i ugnen tills köttermometern visar på 75 grader. Det blir världens godaste "rostbiff"! Lika bra att göra två när allt ändå är varmt. En stek räckte till Pernilla, pojkarna och oss, en lunchlåda och två luncher till Gunnar och mig i frysen. Till detta blev det hasselbackspotatis och Gunnars supergoda sås. Det andra steken är också skivad och i frysen i väntan på främmande om ett par veckor.

 

En stund mitt på dagen kom Elsa och Göte för en pratstund och kan Ni tänka, jag fick godkänt för mina bullar. Det är inte dåligt när det kommer från en av de skickligaste bagerskor jag känner. Kul när det dyker upp någon hos oss. Det är inte jätteofta.

 

Tre timmar var vi i snickarboa och hyvlade panelen till stugan på hälla. Nu skall Petter och Lukas bara hjälpa oss med skorstensröret till kaminen och med att få upp skivorna i taket. Det blir en helg när det inte är 20 grader kallt!

 

Så slötittade vi litet på TV och jag fick stickat ett par cm till på mitt livs tredje par sockar! Är faktiskt riktigt stolt över att jag lyckats få till två användbara som inte är alltför olika i storlek...

 

Nu sitter jag i köket och har gjort en mugg med varm choklad. Det knastrar som vanligt i vedspisen och jag mår bara jättebra. Imorgon när jag vaknar skall det enligt SMHI vara kraftigt snöfall, men det har inte börjat ännu.

Är i tankarna på många håll ikväll. I Östersund hos våra vänner som kämpar tillsammans för att kunna få en vardag tillsammans igen. I Göteborg hos min barndomsvän som ger allt för att stötta sitt barn och barnbarn.( Vi har känt varandra sedan 1958 och har tät kontakt fortfarande efter 55!!!!!! år.) På ett ställe till i södra delen av vårt land, där flera ur samma familj har det jobbigt just nu. Tänder ett ljus på mitt köksbord för dem alla och ger i tanken så mycket omtanke och kärlek jag bara kan. Om det ändå hjälpte.

 

Här skall Ni få se vad jag kan!

(Garnet är så färgat att det bara blir randigt av sig själv...)

 

 

 

Sov litet dåligt under natten men på morgonen märkte jag inte världen. När jag tittade på klockan var den 10. På köksbordet låg en lapp att Gunnar var på tur med en bybo upp till Strandberget. Alltså var det därför det var så tyst. Eftersom det var bara glöd kvar i vedspisen var det ungefär en timme sedan de gav sig iväg.

 

Det blev att hämta in ved från vedboden, ett par skottkärrlass och så fika frukost och läsa en stund. Så kom jag på att jag köpt jäst som väntade på att användas och körde igång. Under dagen blev det kanelbullar och längder, rågbullar, filmjölkslimpor och en deg som skall stå i kylen över natten och gräddas imorgon bitti.

Jag känner mig jättenöjd!

 

Som avbrott i bakandet blev det snöskottning eftersom det ramlat ner ca 15 cm idag. Gunnar tar det mesta med traktorn, men framför dörrana måste det flyttas på för hand. Nyttig motion! Skalla bli skönt med en dusch nu och så i säng.

 

God natt alla där ute. Sov gott!

 

 

Idag har vi varit hockeyfarföräldrar i Hoting.

Det är jättekul att se alla små skridskor med olika stora killar i fara över isen mot pucken. Ibland är ALLA runt den, på väg mot den eller ovanpå den. Ibland är den svarta lilla pricken mycket snabbare än de som jagar. Svettiga lockar krullar sig under hjälmarna och det är skönt att ha klubban som stöd... Focus på uppgiften är inte hundraprocentig. Ibland är det viktigare att kolla att publiken kollar, att pappa har sett eller att släcka törsten ur den proffsiga vattenflaskan med lång pip.

- ÅÅÅÅÅK! ropade en pappa och fick en mördande blick.

- BRAAAA! ropade en mamma och fick en lika mördande blick.

Kan inte föräldrar fatta att om man spelar på stor plan för första gången är man så stor att pappor inte skall kommendera och mammor inte skall gulla!

 

När man är en liten hockeyspelare och kämpar som bara den men ändå förlorar mot de som är både äldre och större, svider det och man kan inte alltid förstå att det är nog att göra sitt bästa.  När man då vinner över de som är yngre och mindre gäller det att komma ihåg känslan av litenhet man hade, vara ödmjuk och inte stor och överlägsen. Minnas reklamen som sa att "om man är stor är det viktigt att man är snäll".

Förra gången vann våra små hockeyspelare stort men denna gången förlorade de. Ramsele var helt enkelt bättre idag. Hoppas att deras ledare kan fortsätta hjälpa dem till utveckling genom att knyta an till detta. 

De kämpade jättebra och jag är stolt över dem.

 

 

 

 

Så här kommer det alltså att se ut om en månad eller två. Ved är verkligen en viktig faktor här uppe i norr med vår kyla. Viktigt att ta vara på kunskaper från "de gamle". De hade lärt sig av misstag och lyckade handlingar.

Tur att vi har hjälp av motorer nu när det är VI som är de gamle.

 

Vi hörs senare. Nu skall killarna och jag äta efterrätt och se på en Smurffilm. Ha det bra.

En kopp hett te. Alldeles tyst i huset. Det finns inte ens knaster i spisen eftersom vi sover i Dorotea som extraföräldrar i natt. Alla hus skulle ha vedspis både för värmens och trivselns skull, tycker jag. Gunnar har krupit ner till hundarna i gillestugan och jag hör prasslet från bläddrandet i jakttidningen. Från killarnas rum hörs ingenting. Sömnen är djup efter en lång dag med skola, dagis, läxa, middag, hockeyträning för den ene och Kids Volley för den andre. Natten blir nog lugn trots att jag förväntar mig en ålekråka tvärs över sängen med ordentliga sparkar i ryggen. Det är ovant att vakna ofta av den anledningen - men också så otroligt mysigt.

 

Termometern visar på - 12 bara!!! Kanske blir en skön dag imorgon.

 

Idag har jag tänkt mycket på vår vän på lasarettet i Östersund. Vilken svår situation för hans fru (min bästa vän sedan 40 år tillbaka) att vara utan eget boende nära sin livskamrat. Jo, hon har en underbar släkting som vill hjälpa med rum, men det fungerar ju inte om allt skulle bli långvarigt, och det tyder på det hittills. Hon kan ju inte bo i deras hem eftersom det ligger 18 mil från stan.

 

OM DU VET OM NÅGOT TILLFÄLLIGT BOENDE I ÖSTERSUND - hör av Dig till mig. Jag vill så gärna hjälpa dem.

 

Imorgon återvänder vi till Bellvik. Jag tror att en lugn helg väntar. Det blir bara en kort tur till Hoting på söndag för att titta på en hockeymatch.  Men innan vi återvänder hem skall jag fixa middagen till den unga familjen. Jag fick ett superrecept av sonhustrun Maria, som jag skall laga till. Det blir kyckling.

 

Nu skall jag plocka ihop litet, läsa ett par kapitel och så krypa ner bredvid min snurrande kamin.

Sov gott!

 

Denna bilden är från när de och jag var ensamma på Jamtli en hel dag i somras. Helroligt hade vi!

 

Hej alla. Här kommer åter vackra men kalla bilder från vår gård i Bellvik. Ja, spisen är ju inte kall!! Den får man nästan gå kroken omkring som Gunnar eldar. Just nu håller han på att steka älgfärsbiffar som skall bli vår middag idag.

På bilden ser Ni årets vedhög, som skall bearbetas under de kommande månaderna: Först sågas i klampar som skall klyvas till vedträ i vedklyven (driven med el nuförtiden istället för att han klöv med yxa) och sedan staplas i en vacker vedhög. Den ligger sedan på tork till strax före midsommar (senare torkar det dåligt) och då transporteras allt på ett band upp till ett hål i vedbodtaket, där det faller ner. -Moderniteter, muttrar Gunnar, men finner sig om han bara får stapla litet inne i boden... Det är ett ganska drygt arbete, så om någon känner för att ta ett handtag, så säger vi inte nej. Men oj vad fantastiskt det är med all ved när kylan sätter in. Idag är också kakelugnen varm och härlig.

 

Det är faktiskt sant att solen börjat värma litet! Nyss låg de sneda strålarna på den punkt som vår termometer visar och då var det "bara" - 21. Nu har den sjunkit till -23 igen. Vi väntar tålmodigt på metereologernas spådda

-8. Skall bli skönt.

 

Hoppas att Ni alla får en skön kväll.

 

Så var då denna dagen slut och går strax över i nästa. Det tycker jag är bara bra för denna har varit mest oro och tankar för mig. Jag är en alldeles typisk våg, tror jag, som inte klarar av konflikter och vill att alla omkring mig skall må bra. Dessutom inbillar jag mig att jag ofta är orsaken till att det inte är så. Jag funderar ofta på vad JAG kan göra åt saker, hur jag kan ställa allt till rätta... fast det ofta är sådant jag inte kommer åt, som jag inte kan påverka eller som har sina rötter i faktorer utom räckhåll för mig.

Jag vet att det är dumt, men som min tillvaro är just nu kommer jag inte ur det. Jag önskar mig en tid av lugn och då ingenting händer. Jag önskar mig en tid då "tandläkarkänslan" i magen försvinner och ersätts med bara ro.

 

Så nu har jag beklagat mig litet. Jag vet att det är de som har det mycket värre och att jag har massor med glädjeämnen omkring mig. Det är bara det att de gömmer sig för mig just nu. Men jag jobbar på det.

 

I förmiddags kom i alla fall Gunnar hem med en gubbe som nu hänger bredvid haren i snickarboa. De skall bli goda middagar att bjuda våra vänner på. Jag är inte så bra på att få till dem, men Gunnar är det. Middagarna skall tillägnas vår vän, som hämtar krafter på lasarettet i Östersund. Hälsa honom att vi kommer en dag (när han blivit litet bättre) med en portion av både hare och tjäder, som nog kan ersätta sjukhusmaten och dessutom påminna om varför det är så viktigt att jobba på att komma igen. Hälsa honom att vi är med honom varje dag, fast vi är 17 mil bort.

 

 Idag för 41 år sedan dök han upp vår förstfödde. Hans pappa grät där på BB i Skövde, och sa - Titta vilka stora fötteren! Utanför rök snöstormen. Det var inte utan att vi skrattade av lättnad att jobbet var över. Han hade inte gjort det enkelt för oss men visade oss vilken energisk kille han var redan från början!!!

De första månaderna i lägenheten i Tibro var det Johan som dirigerade hela omgivningen. Kolik, stackarn.

 

Men Johan blev snabbt en stor och otroligt snäll kille. Omtänksam, givmild, empatisk och vårdande allt från lamm till skadade skalbaggar. Glad i allt som var kul att göra höll han oss igång i alla lägen. Testa allt och allt var det bästa som fanns. Det är lättare att tala om vilka fritidsintressen han inte hade eller ville ha. Men att han fastnat för skidor kan han nog mycket tacka morfar Kurt för, jakten är pappa Gunnars förtjänst, pilbågeskjutandet kom han i kontakt med via min goda vän Lasse Larsson i Gbg och fotograferandet kom till när han lånade min kamera på en fjälltur i Abiskofjällen när han var 15.

 

Nu är han trebarnsfar (9 år, 7 år och 5 år) och hittar på, tar hand om, busar och förmanar. Han gör det jättebra!

Yrket blev sjuksköterska med tre! olika kompetenser: intensivvårdssköterska, narkossköterska och ambulanssjöterska.

Familjen bor utanför Östersund, så vi kan träffas ganska ofta.

 

Vad mycket det har hänt på 41 år. Nu skall jag gå upp och titta i mina album och uppliva minnen från denna tiden.

God natt och sov gott alla.  Och grattis igen Johan. Vi älskar Dig.

 

                           

Det blir bara en kort bit idag. Jag är trött men vet inte hur jag skall kunna koppla av. Så fort jag saktar ner kommer alla tankar tillbaka. Det är - 21 grader.

 

Jag har pratat med min goda vän som just nu kämpar med att hålla modet uppe inför framtiden. Små framsteg blir stora glädjeämnen. Tänk vad man kan tänka positivt mitt i bedrövelsen. Jag beundrar henne. Jag skulle vilja vara där och stötta. Men...

Det har knappt gått en vecka för dem och allt är upp ibland och ner ibland. Jag har förstått att det tar längre tid innan man vet hur det egentligen är och hur det kommer att bli. Det är att hoppas en stund i taget som gäller. Det går inte en timma utan att tankarna besöker dem. Vi hoppas.

 

Hej alla.

Idag har jag tagit en jätteskön promenad genom byn på en dryg timme. det var "bara" 16 grader kallt och efter att ha ökat takten en stund var jag rent varm. Härlig känsla att hoppa in i duschen och göra en kopp te efteråt.

 

Förutom det har julen försvunnit, sånär som på granen, som skall ut imorgon förmiddag. Efter det blir det fram med dammsugaren och tornadon får gå lös en stund.

 

Det har blivit söndag kväll och vi har kommit hem från två dagar i stugan i Borgafjäll till ett hus där termometern stod på 12 grader - inne! Nu brinner det för fullt i vedspisen och i kakelugnen. Men så går det när man bara har ett litet element på i varje rum i första våning och inget i andra och vår Herre behagar sätta utetemperaturen på - 26 i dessa två dagarna.

 

Tankarna har varit många och förvirrade, rädda och ledsna denna helgen. Men ett samtal från de vi tänkt på, kom i eftermiddag, gör att vi kan känna ett lätt hopp och en varm glädje. Vår vän har varit kontaktbar och ätit litet. Tänk att så litet kan framkalla glädjetårar... Vi vet att allt inte är säkert, men vi tar nu en stund i taget och fortsätter att tänka starkt och mycket. Hela deras familj är nu samlad och hjälps åt att hålla modet uppe. Det känns också bra. Det bara SKALL vända och gå åt rätt håll, precis som ljuset och värmen.

 

Det har varit en orolig helg på annat vis också. Kunde aldrig tro att det skulle kännas så osäkert att vara ytterligare tio mil västerut med mitt rusande hjärta. Nej då, ingenting har hänt - men bara vetskapen om att det skulle ta i bästa fall två timmar extra att få hjälp har varit en gnagande känsla, som gjort att jag känt efter, inbillat mig och inte riktigt kunnat slappna av. Men nu är det gjort och jag fixade det. Beslutsfattare skulle behöva uppleva det. Jag lovar att besluten skulle bli annorlunda!!!

 

 

 

Livet och de lyckliga ögonblicken är sköra som solglittrande istappar, skrev en vän till mig idag. De är inte bara ömtåliga och förgängliga utan också så vackra. Kanske är de också som rimfrosten en oktoberdag.

 

Idag har Gunnar och jag ännu en gång blivit påminda om hur viktigt det är att vi bryr oss om varandra och att vi vårdar de vänskapsförhållanden vi har med dem vi tycker om och uppskattar. En av våra bästa vänner, som vi umgås med, skrattar med, byter efarenheter och minnen med och kramade hej och på återseende så sent som i måndags, fick en hjärnblödning i natt och ligger nu på lasarettet. Vi vet inte hur hårt det har tagit. Vi vet inte utgången. Vi väntar på kontakt.

Allt annat idag har varit oväsentligt. Ingenting har fungerat. Tankarna finns hos dem precis hela tiden.

 

Vi vet att sjukvården är fantastisk och vi hoppas att vår vän har kommit i tid och att allt går som vi önskar av hela våra hjärtan. Det måste det bara! Vi måste ha flera år kvar tillsammans. Om tankar kunde...

 

 

 

Två timmar blev det idag. Inte har jag väl så dålig ork? Det var någorlunda ljust när jag traskade iväg ystöver (mot Hotingshållet). Ganska skönt var det och precis en halv timma tog det till Djupåbron. Gick bra och det blev en bit till och en bit till och en bit till... Vid Manfreds stuga i Nybäcken vände jag och från den stunden funderade jag på en sak. Hjälp mig nu! - Hur skall man förklara för ickenorrlänningar hur HUVVA uttalas? Det blev inte klart förrän två kilometer senare. Jag tror att man kan använda samma u-ö som i ordet KURVA. Eller?

 

Det var så otrevligt såigt och iskallt i den tilltagande nordostliga vinden. Snön som låg på grenarna yrde omkring och det drev från sjön. Skönt att komma i lä från tallskogen när jag klev över gränsen till Västerbotten igen. Då var det bara två kilometer kvar hem. När jag passerade Näsetvägen såg jag den allra första aftonstjärnan.

 

Nu är duschen avklarad, middagen äten, hundarna utfordrade och Antikrundan uttittad. Snart kryper jag ner med min bok och väntar på John Blund.

 

Ett fantastiskt ljus över Bellvikssjön i förmiddags fick mig att snabbfika och sedan klä mig i tjockaste dunjackan för en kamerastund efter landsvägen.

 

 

Tyvärr kom jag igång sent efter en seg morgon. Förra nattens få sovtimmar tog jag igen och vaknade sent. Det var sedan länge eld i vedspisen och värmen mötte mig i trappan. Det gick fort att få ner energibehovet och så for jag ut på min spark. Gunnar fick kaffesällskap av Ture i samma veva. Idag traskade jag både yst- och västöver för att hitta motiv. Den ende jag mötte var Maurits på väg att kolla värmen hos grannen. Det blev en kort pratstund om den nyss borgångne Bellviksbon Ingvald Rönnberg.

Ingvald har funnits i byn hela tiden jag varit här. Ändå kände jag honom inte så väl. Vi hejade när vi möttes, men inte just mera. Det senaste året har han pga sin hälsa bott i Dorotea. Igår morse slutade hans dagar på jorden.

 

Jag hämtar litet om Ingvald ur Elsas "Bellviksboken". Den skrev hon år 2001.

 

"Ingvald och Ellen tog över gården efter Ingvalds far, Per Erik. De skötte jordbruket jämsides med att Ingvald arbetade i skogen fram till 1968, sedan som byggnadssnickare fram till pensionen. Jordbruket lades ner 1977. De bodde kvar på gården.

Ingvald och Ellen är ett par som levt för sina barn och sitt hem i första hand. Ellen har varit och är än idag en riktig arbetsmyra som står i, dagarna i ända...------  Sedan Ingvald nått pensionsåldern, gjorde han i ordning en snickarverkstad i deras ladugård. Där tillverkade han många möbler, bord, stolar, blombord och pallar."

Ingvald var Elsa mycket behjälplig med sina minnen från förr i Bellvik, när hon skrev boken. Han till och med bidrog med en grundplåt för det projekt han trodde på och ville skulle dokumentera det liv människorna i Bellvik levt under århundraden.

 

Idag går mina tankar till Dig Monika. Det är svårt att förstå att de gamla måste tas ifrån oss. Jag säger som Ronja Rövardotters pappa Mattis: - Han fattas oss.

 

 

Efter frukost idag satte vi oss i bilen för att fylla på förråden. Valde Hoting eftersom vi var på väg till Granberget och våra vänner Agneta och Einar. Vi körde upp till KyrkTåsjö och den branta vägen genom en mils nästan orörd mark upp till den lilla byn med numera bara fyra hushåll. Vackert så det hissnar med ett vinterlandskap utan motstycke.

 

Vi hade en pratstund, åt lunch tillsammans och myste framför deras braskamin innan vi vände hemåt.

Denna dagen låg både hus och mark inbäddat i nästan meterdjup snö.

 

Här ser ni andra vita drivor! Vi ser verkligen fram emot dem efter vintern.

Texten på collaget stämmer såklart inte eftersom det är hopsatt för ett och ett halvt år sedan. Bara hoppa över den och njut av det vackra Granberget.

Vi njuter av att vara tillsammans med Agneta och Einar!  Tack kära vänner för idag.

 

 

Fast jag vet inte riktigt var jag har bilderna... Måste leta imorgon och föra iväg dem till rätt datum eller byta namn på dem så att de inte försvinner bland de tusentals andra bilderna.

 

Var så goda. Kan Ni skymta den lilla röda stugan bakom snötyngda grenar i snöyran? Ja Inga-Greta och Anders Förare, Ni skulle nog behöva skotta...

 

Man kan verkligen kalla det varannandagsväder! Igår strålande vintersol och - 18 och idag ser vi nästan inte bort tii Einars i snöyran och termometern visar oss på nästan blötsnö - 2 bara. Det var jättetungt att traska min timme idag. Plogbilen hade inte kört ännu och snödjupet var nog 8-10 cm. Men det var väl bara bra antar jag.

 

Dagen har vi tillbringat med att i första hand heja på di svenske på skidor av alla slag. Kalla, Wiken, Haag, Hellner, Olsson, Halvardsson och resten i slalombacken som avslutade Tour de Ski. Bra prestationer och en fantastisk viljestyrka har de alla. Jag blir inspirerad och skall till veckan byta mina promenader västöver och ystöver mot skidturer runt berget. Då kan jag i alla fall välja om jag vill åka medsols eller motsols...

Nej, skämt åsido ger det nog mera träning och kanske litet fler upplevelser att fara ut i skogen. Det jag upplever nu på vandringarna genom byn är när gardinerna rör sig, hundarna skäller och om spåren visar om postbilen kommit eller inte. Ingen trafik. Tänk er sörlänningar att kunna gå på vägen i en och en halv timme utan att se en enda bil!! Jag skall nog inte klaga. Ren luft i lungorna hela tiden. Välkomna hit!

 

Ikväll skall jag försöka ladda ur min smarta telefon bilder som jag tagit idag. OM jag lyckas skall Ni få se hur det ser ut från landsvägen upp mot Inga-Greta Förares fina lilla stuga. Ett riktigt typiskt trollandskap vill jag lova.

Önska mig lycka till med dessa hemska tekniska grejor. Skall klara det!

 

Vi ses och hörs senare. Annars God natt och må så gott.

Mitt i allt mysande vid våra fantastiska värmekällor, kom Magnus ett par timmar och hjälpte till med ihopdragningen av den björkveden som skall hem till gården under senvåren. Den skall brinna i spisen och kakelugnen nästa vinter. Nu ligger högarna av stockar precis vid en skogsbilväg, så att det går att hämta dem med traktorn senare i vår. Tack Magnus!

 

Här är alltså vår behagliga dag:

 

Skall visa senare idag vad Gunnar och jag håller på med. Vill bara visa några bilder från "julafton" med familj nr tre. Magnus, Pernilla, Jon och Isak var ju i Mönsterås hos mormor under julen, så vi sparade firandet tills de kom hem. Det blev en trevlig stund inne på Furugatan.

 

- Tråkigt, sa Isak, att Jon och Isak var hos kompisar när tomtarna kom!

 

Efter att ha sovit länge med min trötthet, ätit en tallrik filmjölk med egna syrliga lingonsylten (jättegott!) och tittat på Tour de Ski, kollade jag termometern vid köksfönstret. Bara 10 minusgrader. Genom glasrutan såg solen riktigt varm ut och FULL med D-vitamin och immunförsvarhöjande substanser. På med träningskläder, gåskor och damasker.

Gunnar hade tänkt sig upp till vedhögarna uppe vid Djupån för att skotta av snön. Jag fick skjuts med sparken på dragkroken. Kände att det var skönt att vandra en annan väg än de två jag har att välja på annars: 4 km ystöver bort mot Nybäcken eller 4 km västöver bort mot bron över Ormsjöån...

 

Det blev en jättefin men kallare och kallare tur. Hemma vid brevlådorna slog jag en signal till Fantastiska Fiket på Näset. Det serverades inte elvakaffe klockan tre, men det blev en helt underbar middag - på rester, sa hon! Och 20 minuters promenad extra. Guld värt. Tusen tack! När vi for hem hade termometern stannat på -18.

 

Jag tränar mitt hjärta (kondition) och mitt huvud (våga vara ensam!!!).

Här får Ni se vad jag såg idag.

Ha det bra så hörs vi imorgon.

 

Gunnar har eldat idag så att flugorna vaknar ur sina gömmen mellan timmerstockarna här uppe i andra våning. Ändå är det inte kallt ute. Det håller sig mellan 7 och 9 grader, ett lätt snöfall har lagt till ett par cm idag. Det har inte blivit riktigt ljust ute och lamporna har varit tända oavbrutet.

 

Min promenad blev en och en halv timma nästan, bort till Djupån och tillbaka. Lagom till Charlotte Kallas grymma prestation i skidspåret hade jag avklarat min. Efter att ha plockat litet, tyckt synd om skidskytteflickor i ösregn (i södra Tyskland), lagat mat och skrivit detta skall det bli mera sport!!!!  Det är bara nästan det bästa jag vet! I kväll skall jag njuta av OS-minnen.

 

Middagstips innan jag lägger ut bilderna från julafton till Er.

Agnetas laxbitar - urenkelt och jättegott!

laxbitar tinar jag och lägger i en saltlag (1dl salt + 1 l vatten) i 10 min. Häll bort lagen och lägg laxen i en ugnsfast form. Bred över varje fiskbit med rikligt med lättcremefraiche.

Jag brukar pudra med dill, men denna gången strödde jag över litet riven ost.

In i ugnen i 20 min. 200 grader.

Koka potatis under tiden då blir det färdigt samtidigt.

Grönsaker till efter smak.         

 

Här kommer bilderna. Ha en bra kväll. Imorgon går vi en sväng igen, västöver den gången...

 

Jag har suttit halva kvällen och komponerat collage på decembers bilder. Det är en vilsam avkoppling.

Ni skall få se resten också.

 

Julen tillbringare vi alltså i Ås hos Johan med familj. Eftersom Magnus och hans familj firade i Småland var vi extrahusse och matte till hans två jämthundar, så bortavaron blev kort. Redan på juldagen vände vi bilen mot Bellvik igen.

På annandagen kom sedan Petter, Maria, lukas och Olle till oss för att ha "julafton".

Dagen efter dök Johan och barnen upp eftersom Malin jobbade och pluggade. OCH bara förmiddagen därpå skenade mitt hjärta riktigt ordentligt. Det bar av med ambulans och helikopter till lasarettet i Lycksele. Där fick jag vara över natten trots att hjärtslagen ändrat sig från 220 slag per minut till 70-80...

 

Så hemma igen med ökad dos medicin. Johan och barnen kvar och jag trött och rädd. Gunnar och Johan servade oss alla. Hjalmar och Hilde förkylda! På söndag packade Johan barn, kanin, snowboardar, skidor, toppjaktsgrejor och körde till Hjälta där mamma Malin mötte upp.

Samma dag körde Magnus norrut och landade på Furuvägen mitt i nattens snöyra.

 

Nyårsafton blev Gunnar med Hjalmars förkylning. Snorar och harklar mer än vanligt.

Vi var ensamma på kvällen, trots att Petter ringde och ville att vi skulle komma dit

 

Igår och idag.

Har promenerat ganska snabbt en timma per dag. Skottat snö runt husen. (Mina sjukvårdspojkar säger att jag SKALL röra mig och skaffa mig kondition! Och jag skall bli mycket lättare.) Tittat på Tour de Ski, ätit rester - utan potatis, bara grönsaker! - kramat Jon och Magnus som kom för att hämta hundarna och grejat med bilderna på datorn.

 

 

 

 

 

 

 

Det var två månader sedan jag skrev senast. Hoppas att Ni inte har glömt mig alldeles.

Sedan sist har det hänt en del och här kommer det i korthet.

 

* Doroteaupproret har samlat ihop nästan 25 000 namn som är överlämnade till Landstinget. Det innebär att det blir en folkomröstning farmöver - kanske i vår.

* Jag har haft en hjärtrusning till för en vecka sedan och är litet skakig i min tilltro till att allt skall bli bra igen på riktigt. Måste bli lättare och skaffa mig mera kondition säger min expertis. Skall syssla med det nu på allvar!

* Jag gör uppehåll med engagemanget i  Ockupationen och landstinget i en eller ett par månader. Måste vila och ta hand om mig själv.

* Har varit farmor både i Dorotea och i Ås före jul. (Finns bilder på det)

* Med Gunnar är det som det är. Tyvärr inte bättre. Som tur är har vi ju en bra traktor nu och en snöslunga finns, men det är ändå mycket tungt som måste göras på en gård...

 

Nyårslöften har jag inga ännu. Det verkar som om det ibland är svårt att få till dem så därför låter jag bli. Men jag har satt upp mål att försöka nå. Tror att jag skall hålla tyst om de flesta. Har i alla fall börjat traska efter vägen mot hälsosammare kost. Det innebär att det är bra om Du inte bjuder mig på bullar och kakor när jag tittar in. Tack för det.

Eftersom jag inte bloggar i tidningen VK om Doroteaupproret nu på ett tag, så skall jag roa mig med denna bloggen och bilder i masssor istället. Det är kul om jag ser att någon tittar och läser då. Kommentera gärna. Jag svarar så fort jag kan.

 

NU BÖRJAR JAG: Alltså 2013 - här kommer jag!