Hej alla där ute!

 

Nu är jag på hemväg från en alldeles egen semestertripp till min barndoms bygder. Jag har varit ensam nere i Göteborg och upptäckt att jag alls inte vill bo där. Det är trevligt att komma på besök vid olika tider på året, men jag skulle aldrig kunna göra det till mitt hemställe igen. Det finns, som en av mina söner sa, "inte så mycket att göra".

Jag förstår att Du inte tror att jag är riktigt funtad som kan uttrycka mig så. Mina vänner och jag har varit på museum, gått i affärer, vandrat runt på Marstrand, handlat på IKEA, fikat i Alingsås, besökt mina gamla skolor... Trevligt, kul, vacker - men sedan då? När det är gjort, vad skall jag göra då?

 

Det vimlar av folk, ingen känner någon. Trångt att ta sig fram och dyrt att åka buss och spårvagn. ALLT kostar pengar. (Surkäring låter jag som nu.) Men det är sant att det inte är mycket jag kan göra utan att ta fram plånboken. Jag körde över Stockholm på hemväg och där är det ännu värre. Ännu mera folk och ännu mera pengar måste fram. Så vill inte jag bo, bara så Du vet.

 

Jag kommer att berätta litet om min sommar efter Irland och visa bilder som vanligt. Skall försöka skriva åtminstone varje vecka. Håll till godo med den första biten. Den är från vårens intåg i Borgafjäll. Regn, snö, sol, halv storm, goda vänner och ett löfte om att maj kommer att bli som vanligt. Vårens port mot sommaren.